Ädelkattens Historia

Så här beskriver Föreningen Ädelkattens hedersmedlem Maud Dickson klubben


Leif Strömberg

Eiwor Andersson

Gun Bergh-Pettersson

I slutet av 18-talet började man organisera kattintresserade människor i Europa Som modell hade man hundsporten som låg lite före. Så småningom spred sig kattsporten även till Sverige. Först bildades Stockholms Kattklubb, men efter hand dök det upp lokala föreningar runt om i landet. Ibland uppstod dessa av rent geografiska skäl. Efterhand fick klubbarna lite olika inriktning och det kunde knoppas av en fraktion, som ville arbeta lite annorlunda än huvudklubben.

På så vis bildades Föreningen Ädelkatten 1967. Man var noga med klubbens namn, för att det skulle hamna under bokstaven ”F” i alfabeteslistor och inte under ”Ä”. Men innehållet i klubben var givetvis det viktigaste. I dåtid var Västsvenska kattklubben en stor klubb med ett divergerat program. Fyra kunskapsstarka människor ville gärna fokusera resurserna på avel, uppfödning och utställning, något som även avspeglade sig i klubbens stadgar. Dessa var Kristina Kronvall, Gun Bergh-Pettersson, hennes syster Eiwor Andersson och Leif Strömberg. På ett tidigt stadium anslöt sig och Ella Gehlin och några år senare kom fler inklusive skrivande Maud Dickson med dåvarande maken Per Camling. Per var klubbens ordförande i 7 år, därmed även utställningskommissarie, vice ordförande i Sverak och Sveraks representant på FIFe generalförsamlings årsmöten under många år. Kristina och Gun har idag lämnat jordelivet liksom Ella och Leif Strömberg var länge aktiv inom hundsport under kennelnamnet Marco Polo. Han har idag dragit sig tillbaka även från detta. Eiwor och undertecknad finns kvar i klubben. Eiwor var klubbens sekreterare i 15 år. Kristinas sambo, Cyril Östrup finns i livet också, men är inte längre aktiv inom kattsporten. Han var i många år utställningskommissarie och ansvarig på många olika poster inom ÄK.
Kristina och Cyril hade ett kontor, som för privata medel köpte en av Sveriges första exklusiva ordbehandlingsmaskiner. Dessa kom före persondatorerna. Med hjälp av den hade de länge ansvar för klubbens medlemstidning, ÄK-INFO. Kristina, Gun och Eiwor utbildade sig till domare, något som klubben var väldigt positiv till. Eiwors utbildning var nästan klar, då hon lämnade VK och bildade klubben ÄK. Gun är utbildad på konstfack och har gjort klubbens suveräna logga. En del tog inkomster från sina avelshanar och skänkte till speciell utrustning på Hanssons klinik i Toltorpsdalen. Veterinärerna på den tiden, var inte så bra på katt, men det byggdes upp en värdefull kunskapsbank på kliniken i samarbete med kattklubbens medlemmar.


Kristina Kronvall och Silvi Haglund

Kristina Kronvall

Klubben hade till en början en relativt hög inträdesavgift, för att man ville att de nya medlemmarnas fokus skulle stämma överens med klubbens inriktning. Varje inträde prövades dessutom av styrelsen. På detta sätt kunde man bla avstå från medlemmar, som var kända bråkmakare i kattsvängen. Men i landets lagar för ideella föreningar får man inte längre ha sådana begränsningar, så reglerna har slopats.
Klubben hade regelbundet seminarier och föreläsningar som berörde avel, uppfödning och hälsa. Under denna tid ökade medlemsantalet som mest och var uppe i över 400 medlemmar. Ett tag hade man också ett sponsorsystem för nya medlemmar. Jag minns tex Gun Johnsson, som ringde varje ny medlem individuellt och pejlade vad de hade för förväntningar på klubben, peppade dem till att komma på nästa möte och frågade vad de arbetade med. På så sätt fick hon på köpet reda på vilka resurser som fanns inom klubben. Lastbilar var en värdefull tillgång. Det fanns en väldigt öppen anda och gemenskap inom föreningen att alla var välkomna att hjälpa till och att klubben var beroende och tacksam för den hjälp, som fanns att få.

Världen såg ju lite annorlunda ut, inga datorer, ingen burpool, vi tryckte ibland katalogen själva etc. Och utställningarna var stora, 1600 katter var inte ovanligt. Vi hade egna burar som förvarades i en
lokal med trappa ner! Ingen pallastare här inte ? Jag minns en lördag morgon när Eiwor och undertecknad stod ensamma med våra makar kl 05:00 utanför en lokal och ingen annan kom! Hur i hela fridens dagar vi fick upp den utställningen, minns jag inte. Låter som en omöjlighet, eller hur? Mobiler hade vi ju inte heller.
Klubben blev också känd för att ha fina utställningar. Något som i hög grad gäller även idag. Det blev tradition att försöka ha någon nyhet på varje utställning. Tex lånade man länge ut vita skynken till alla utställare, så att utställningen som en helhet, skulle se snygg ut. Det var dock ganska kontroversiellt även inom klubben och föll till slut på det praktiska. Skynkena behövde ju tvättas och inte minst strykas mellan varje utställning.
Själv blev jag senare en av de första med egen persondator och allt tryckt material inklusive klubbtidningen gick i många år via mitt hem. Det var faktiskt roligt. Jag har fortfarande en pärm med fantasifulla annonser, som jag gjorde till alla människor.

Man kan mäta en klubbs aktivitet och popularitet på många olika vis. 1979 åkte en grupp europeiska kattmänniskor till Australien på en utbytesresa. Med fanns 12 individer varav 11 från Europa. Av dessa var 7 st från Sverige och av dessa var 4 från Föreningen Ädelkatten. Det tycker jag är ganska talande.
Många av klubbens tunga namn har haft betydande poster inom SVERAK under långa tider och därmed bidragit allmänt till hela kattsporten i Sverige.
Vi har också varit meriterade uppfödare. Gun hade mest Perser, Ella likaså, Eiwor mest Siames och Oriental. Själv har jag ägnat mig mest åt Brittisk Korthår, där jag fortfarande kämpar med att förbättra rasen.
Idag är Föreningen Ädelkatten en liten välskött klubb, som är kända för att ha fina utställningar. Ännu en medarbetare måste jag nämna. Det är Marie Törn, som troget slitet väldigt länge i klubben. Hon är idag en av klubbens 4 levande hedersmedlemmar varav 3 är aktiva.


Kristina Kronvall och Gun Bergh-Pettersson

Maud - Angela - Iris